Nu sitter jag i tomhet och bland damm, men är endå hemma, Hemma hos MIG!
där man kan gå ut och in igenom dörren femtioelva ggr i timmen utan att känna kalla blickar i nacken, jag kan stå och prata i telefonen på min ballkong utan att känna att någon spionerar på mig, Det känns verkigen tryggt trots att det saknas något.
Det är ju med Emil jag vill vara och det är i hans närhet jag trivs som bäst, men ska detta plågande fortstätta vet jag inte om jag står ut mer,
Min feghet smyger fram mer och mer och förvandlas till ilska som tyvärr går ut över helt fel personer, Känslorna stänger jag ute och låter hellst bli att prata om just för att vara så pass stark när det blir för mycket och bara kunna dra!

Jag är ju så jävla medveten om det här känner till mitt patetiska sätt att fly ifrån problemen så jävla väl nu, kämpar dagligen för att stå på mig själv och har klarat det längre än tidigare men hur fan står man ut?

Hur fan ska jag göra?
Fortsätter jag så här, är arg och känslokall hela tiden är tiden snart inne när han lämnar mig, och då får dem ju precis så som dem vill ha det, Och det eller att vi går skillda vägar är det sista jag vill

GE MIG STYRKA!!!!!!!!!!!!!!!!!