Det känns så förbannat hemskt att 20 mil helt plötsligt känns som 200.
Tidigare har jag åkt denna sträcka var och varannan helg och vi spenderade mycket tid tillsammans medans vi numera knappt hörs.
Nu har hon fått en alldeles underbar liten bebis som jag inte ens åkt för att träffa.
Jag har så fruktansvärt dåligt samvete över det och planerar hela tiden i mitt huvud "att nästa helg åker jag.
men tamigfan alltid kommer det något emellan, JÄMT!

Visst tog det ett jävligt bra tag för mig att ens tänka ordet Linköping igen efter allt som har hänt, Men nu när jag står här och helt ärligt inte bryr mig längre kan jag inte se några som hellst hinder  när jag bara behöver ha henne och den lille i fokus.

Hur fan förklarar man det här?
Jag vet ju inte ens om jag är välkommen längre med tanke på hur jävla dålig jag varit på att höra av mig.

FanFanFan..
Det sista jag vill är att förlora henne helt
Jag älskar dig Ellinore!