Redan innan jag ens visste hans namn pressenterade jag honom som MIN morgonen kom och jag ångrade aldrig mina ord, han blev min men är Tyvärr inte längre.
Hur mycket jag än skulle ha kämpat skulle det fortfarande varit så idag, Det är det som som gör så ont att jag inte kunnat göra något ALLS!

Idag pratar vi inte med varandra tror heller aldrig vi kommer kunna göra det igen dom fina minnerna har vi båda inborrade djupt och ingen skulle nog svälja stoltheten och erkänna dom igen. Vilket är rätt självklart med tanke på att det aldrig kommer kunna föändra något. Ett tag hoppades jag och faktiskt trodde på en förändring, Jag var nästan säker på att det fanns en lösning... dom tankarna är sen länge borta även om jag på djupet någonstans endå vill...

Varför jag vill kommer jag aldrig kunna förklara så någon dödlig förstår, Men det han gjorde för mig och fick mig att inse krävdes det en sådan stark kärlek för att klara av...

Tanken av allt detta gör ont, otroligt ont!
Men det här är en sån grejj man bara måste gå igenom i livet, Även om tomrummet är stort har det gjort mig till den person jag är idag, Den person jag trivs med och vill vara...

med eller utan dig!