Bättre sent än aldrig kan jag tro...

Nåväl gott folk nu är det dags för mig att ÄNTLIGEN berätta om den hemskaste fast samtidigt underbaraste dagen i mitt liv.

Det är den 21 december 2009
Jag har suttit inne hela dagen precis som jag nästan alltid gjorde på slutet, allt var hemskt och jag var SÅ trött på magen att jag vill varje pris ville bli av med den, mina förlossnings rädslor var helt borta...
Jag sitter i luren med Malin väldigt länge och vi pratar om allt mellan himmel å jord efter vi lagt på känner jag mig konstig, vet inte om det var av ensamhet eller något annat.. Jag har ont men endå inte... Och har jag " endå inte" ont så gör det på en vanligt dödlig inte ont alls för jag är typ jordens känsligaste människa grinar typ över ett myggbett utan att övertdriva, åter till ämnet!
Jag ringer min syster gråter nästan.. Det hörs knappt.
Omtänksam som hon är ringer hon in till förlossningen ifrån roberts mobil samtidigt som hon har mig i andra örat... Klockan har nu passerat midnatt. 22 december klockan är strax innan ett förlossningen var tom och det var helt okej för mig att komma in, Även om jag inte hade ont.. Eller det visste dom inte jag sa att jag hade ondare än jag hade...
Marie väcker Robert som kommer och hämtar mig mer död än levande ( jag minns det knappt men kom på det idag när han berätta hur trött han var) i bilen grips jag nästan av panik samtidigt som jag nästan skämdes lite, Hade jag väckt honom mitt i natten för att åka in utan att ha ont.. Vad fan vare frågan om?

Klockan är snart halv 2 och vi är på plats jag och min pyamasklädda syster befinner oss på förlossningen och jag är räddare än någonsin när dom kopplar CTG kurvan på magen..
Marie sitter och berättar hur hjärtljuden slår och hur kraftiga sammandragnigarna är... Hon ser på skärmen när jag har ont och inte, lagom skoj...
Minns att jag säger " Såg du nu hur ont de där gjorde" Även om smärtan fortfarande var uthärdlig...
Plötsligt piper maskinen och nån kärring kommer in och ber mig lägga mig på sidan, ahh visst tänkte jag, hon går igen.. Vet inte hur många minuter som hinner gå inte många iallafall innan dom kommer in igen och ber mig byta rum, jag ska lägga mig i en förlossnings säng.. URSÄKTA?? Jag var inne utan att ha haft ont på riktigt, jag var inne tio dagar för tidigt och dessutom skiträdd men visst gör jag som jag blivit tillsagd..

Lustgasen var på sög i mig den där som aldrig förr bara för att dom skulle få undersöka mig, gyn är inte direkt min starka sida.. Jag känner hur jag mer och mer försvinner minns inte vad dom säger mer än att dom ofta tappar kontakt med lillemans hjärta,
Klockan är lite efter 2, halv 3 kanske och dom bestämmer sig för att ta hål på mitt vatten för att skynda på det hela lite, jag var visst bara öppen knappt 2 cm..
Att det skulle bli en lång natt visste jag men att min son snart skulle vara ute hade jag aldrig vågat drömma om..

Jag fortsätter med lustgasen, ringer mamma och gråter sa säkert något jag inte borde sagt inget elakt bara mest idiotiskt.. Hör hur någon sköterska säger till min syster att det är lustgasen som pratar inte jag, så här i efterhand hade jag nog kunnat ge mkt för att fått se mig själv i det läget..

Vattnet har gått och vad klockan är har jag inte en aning om jag är liksom inte närvarande, inte alls!!!
ONT börjar det göra och på riktigt den här gången... Tårarna sprutar och jag ville verkligen inte mera ångrade mig, ville inte alls föda ville bara somna för att vakna när allt var över...

Äntligen har dom lyckats sätta sån där grejj på hans huvud som tydligen skulle ge bättre kontakt men även det misslyckades, nu var värkarna i gång och helt ärligt när den ena tog slut var jag helt säker på att skulle det komma en till skulle jag dö på plats ( säger ju att jag är känslig)
I varje värk går tydligen hans hjärtljud kraftigt inget jag har så mkt vetskap om när jag väl låg där, allt snurrade och jag ser bara hur läkare, barnmorskor och undersköterskor springer runt mig som yra höns.. Nån läkare med halvdan svensk frågar mig om jag funderat på något annat sätt att föda på än vaginalt, Så ont som jag hade då hade dom fått göra vad som hellst bara det snart var över...

klockan är väl runt halv 4 någongång, Jag har inget val längre bara öppen 3 cm och den lilla pojken klarar inte mina värkar vilket jag verkligen inte heller gjorde.. Det beslutas om akut kejsarsnitt och innan jag hinner förstå så mycket är jag på väg till operation med min grönklädda syster vid min sida..
Jag är nu rädd på riktigt, inte nog med att det är akut och mitt barn inte mår bra dom ska skära upp min mage under tiden jag är vaken.. ALLT var bara så hemskt allt jag såg var vitklädda då mycket hemska människor överallt..

ALLA inne på operationen bröt på antingen finska,kinesiska eller arabiska vilket gjorde en lagom hög Linda rätt frågvis, Förstod knappt ett enda svar och låg och skrek VAAAAA hela tiden.. till slut tröttna dom nog rätt rejält för dom sa ingenting till mig på jätte, jätte länge..
Minns att jag säger att jag fortfarande kan röra mina ben, att min rumpa INTE alls kändes tung och att bommulls tussen var lika kall överallt, VAR helt säker på att bedövningen inte alls tagit så mycket som den skulle göra för att kunna sprätta uppp min mage.
Jag säger att det gör skit ont hela tiden och att dom ska säga till när dom börjar, jag ville ha kontroll på vad som hände.. Men ahh dom hade börjat för länge, länge sen..

04: 13 hörde jag hans ljuvliga skrik tårarna rann och jag började skratta samtidigt som jag hörde hur skriket åkte längre och längre bort, Marie var en duktig moster och foljde med dom ut och klippte navelsträngen medans jag låg där fastbunden och med öppen buk,

Det gjorde inget, han var ute och jag var hur lyklig som hellst... Dom kör mig till uppvaket även fast jag var vaken, det gjorde mig lite putt jag ville ju till mitt barn.. På uppvaket möts jag av en kompis mamma lagom pinsamt må jag säga då det var dags för blöjbyte, jag visste inte ens om att jag hade blöja på mig gud så utlämnade jag kände mig, blod precis överallt.. Vad fan hade dom gjort egentligen? hur såg såret ut? ahh frågorna snurrade som attans när ja låg där oh lyssna på folk som snarka i takt..

halv sju var jag nog uppe på rummet igen, där stod min älskade syster med Elias i famnen och sjöng ja må han leva, Jag var lycklig oerhört lycklig även om det där ett tag kunde gått riktigt illa..

Det vart inte så mycket bilder, kameran hade vi inte ens med oss då jag var helt säker på att bli hemskickad för att invänta värkar på riktigt, så fel man kunde ha! Gör aldrig om mitt misstag lova mig det..